Gyljen under tre sekel           

[Författat av Bernt Nilsson]               Tillbaka till Historia

Gyljens by som bruksort hade sin storhetstid under i princip hela 1800 talet. Ja, ända långt in på 1900 talet. Munksunds AB:s förvaltningskontor och herrgård var en replipunkt som Gyljenborna var stolta över.

Munksund AB med avgrening och anor från 1700 talet vilket jag närmare kommer att försöka redogöra för. För att komma in i handlingen förflyttar vi oss in till 1700 talets mitt och de konstaterade malmförekomsterna i Gällivare malmberg trakterna.

Enligt sägen skulle det ha varit en man från Råneå socken som i slutet av 1600 talet funnit malmen. Andra vill mena att det mycket väl kan ha varit en man från Ängesån, som i början av 1700 talet gjorde upptäckten. Berättelsen säger vidare att Ängeså-mannen efter upptäckten, år 1736 sålde upptäckten till en borgmästare från Luleå. Hur det var med den saken må vara osvuret.

År 1736 gav Bergskollegiet Bergmästare Seger Svanberg och kapten Tingvall i uppdrag, att utreda platser och möjligheter för anläggning av masugnar och stångjärns smedjor. På sommaren samma år kom Svanberg och Tingvall till Överkalix. Från Gyljen begav de sig upp efter Ängesån och kom redan efter några km till Tväråns utlopp i Ängesån och fann där en lämplig plats för en masugnsanläggning.  Från Tväråns utlopp tog de sig gående upp till översta delen av Tväråforsen, platsen för nuvarande Tvärådammen. Vidare med båt längs älven upp till Orrasjärv och upp efter Lansån till Lansjärv. Vidare till fots till Ängesån och upp efter Linaälven.

Efter rekognosceringen upp efter älvarna och skogsmarkerna återvände de till Råneå. Tingvall gav då en kort tid efter ankomsten sin svåger i uppdrag att lämna in en ansökan om rätt, att uppföra ett antal masugnar, samt rätten att ålägga lapparna underhålla stigar och vägar mellan kusten och gruvorna.

 

Rätt till masugn

År 1738 fick Tingvall rätt att anlägga en masugn och två smedjor. Om platsen var vid kvarnbäcken i Gyljen är osäkert men kunde mycket väl vara så, efter som rätten till masugn infaller så väl med tiden för Tingvalls rekognoscering i Överkalix trakten. Tingvall sålde emellertid sina rättigheter till en man vid namn Abraham Steinholtz.
Före eller efter Steinholtz kontakt med professor Meldercreutz år 1741, lät han uppföra en masugn i Strömsund och en smedja i Orrbyn. Båda orterna i Råneå socken. Efter delar av sina namn kom anläggningen i Orrbyn att inta namnet Melderstein. Tre år senare löste Meldercreutz ut sin kompanjon Steinholtz från bolaget. Meldercreutz drev anläggningen fram till sin död år 1785.

Året där på förvärvade en man vid namn Jean Bedorie bolaget och anläggningarna. Så vitt framgår drev han anläggningarna fram till år 1799, då friherre och bergsrådet Samuel Gustaf Hermelin köpte hela brukskoncernen. Hermelin förvärvade nu järnverksprivilegier i bl.a. Överkalix socken. I Vännäs by köpte han in tre hemman som gick under namnet Göljen. Han blev därmed mantalsägare och var då berättigat att utnyttja Kvarnbäcken och sjön Sandsjärv. Vid kvarnbäcken skulle han nu bygga upp en masugn för tackjärnsframställning. Strategin var klar. Det fanns gott om skog för kolning och malmen i Gällivare malmberg skulle räcka till. Ytterligare masugnar skulle uppföras vid Tväråns utlopp och i Kattån. Kattån ett mindre vattendrag cirka två mil norr Lansjärv.

Hermelin beviljades år 1801 rätt att uppföra en masugn i Gyljen, på det villkoret att masugnen skulle vara färdig inom sex år. Hermelin hade efter alla förvärv ekonomiska bekymmer och var tvungen söka sig i konkurs. Det innebar att någon masugn i vid kvarnbäcken i Gyljen blev det inte denna gång.

Quensel - en framträdande roll för Gyljen

Efter Hermelins konkurs inköpte Carl XIV Johan, Svartlå, Meldersteins och Alters bruk. Den övriga delen av Hermelinska anläggningarna, inköptes av bergmästare I.J. Quensel. Quensel var av allt att döma, väl bekant med bergsrådet Carl Magnus af Robson och började efter det kungen avskedat honom, att samarbeta med Robson. År 1817, 1819 och 1825 tillsatte Kungl. Majestät en utredningskommission vars uppgift var, att utreda och inventera förutsättningarna för järnbruk uppe i norr. I kommissionen ingick en man vid namn Roman, samt bergmästare I. J. Quensel. Quensel, som skulle det visa sig framgent, ha en framträdande roll för Gyljens vidare utveckling.Kommissionens slutsatser blev en tillstyrkan för orten och med Gyljen som centrum för framtida bergsslag.

Gyljens bolag

År 1826 bildades ett bolag bestående av sju stycken lottägare av landets förnämsta rang. Lottägarna fördelade sinsemellan egendomen i åtta delar och gav bolaget namnet Gyljens bolag. Delägarna i Gyljens bolag var; överstelöjtnanten friherre Casper Wrede, översten Conrad Åkerhjelm, ryttmästare friherre W.F. Tersmeden, överstelöjtnanten greve Carl von Rosen, premiärlöjtnanten greve Adolph von Rosen, bergsrådet C.M. af Robson samt bergmästare Isak Johan Quensel. Bolaget köpte efterhand in Bondersby finbladiga sågverk, jämte flera hemmansdelar och nybyggen. År 1826 var Gyljens bruk under uppförande. Masugnsbyggnaden, sågverket, inspektorbostaden, samt arbetarnas bostäder färdigställdes. Året innan hade malmbrytningen i Koskullskulle återupptagits. Vintern åren 1825 – 1826 transporterades 850 ton malm ned till upplaget i Skröven, för vidare transport under sommaren och på följande vinter ned till Gyljen. Transporten skedde med renar, båt och hästar. Någon egentlig väg mellan Gellivare och Överkalix fanns inte. Första egentliga vägen mellan orterna blev färdig först i slutet av 1870 – talet.

Gyljens bolag hade nu att introducera kolningskonsten i bygden. Motståndet därtill var från bönderna hårt. Genom att betala bönderna oskäligt bra betalt för kolet, blev så småningom kolning en värdefull näring i trakten.

Gyljens bolag utvecklades väl samt marknadsförde sig effektivt och för den tiden på ett ovanligt sätt. Bolaget hade nämligen låtit utarbeta och trycka upp en broschyr, innehållande all viktig information om Gyljens bolags egendomar. Broschyren innehöll även uppgifter om det från brukets tackjärn, utsmidda stålets suveräna kvalitet och hållfasthet.

Gyljen bolaget hade under åren uppfört ett stort och rymligt magasin vid Töre hamn. Magasinet var i två våningar och var ett nederlag för olika varor. Då det från Gyljen till övre Räktforsen var lugnt vatten och från Räktforsen fram till Kalix hamn förekom många besvärliga forsar, var bolagets övertygelse, att tackjärnet skulle landvägen transporteras till Töre hamn. Kungens Befallningshavare i Norrbottens län hade år 1929 prövat och bedömt vägen som det hette, nödig och nyttig. I och med Gyljens bolag val av Töre som utskeppningshamn, flyttades tullstationen från Kalix till Töre.

 

Malmvägen

Transporten av malmen från Gällivare malmberg skedde vintertid med häst och renrajder till Skröven där malmen lastades av och lades på upplag. Från Skröven sommartid med båt till Lansjärv där ny omlastning var tvunget att ske. Vintertid igen med häst och rentransport ned till masugnen i Gyljen.

Malmvägen från Gällivare malmberg gick över Sakajärvi, vidare över Hakkas, förbi Ansavaara och vidare två mil väster om Ruutivaara framtill Skröven. Från Skröven användes sommartid båtled i Skrövälven fram till Yttre Landsjärv, varifrån malmen med hästar och renar vintertid framfördes längs Skrövälven- Lansån , Orrasjärv och Storsvået in i Tvärån. Vid Långviksudden eller som det då kallades Per Eliasa av namnet Per Eliasson, gick transporterna upp på land och följde landvägen ned till Gyljen.

Per Eliasa gubben lär ha varit uppsyningsman med uppgift att hålla forvägen i farbart skick, samt att övervaka formän och dragdjur.
En häst drog normalt ett lass om cirka 300 kg. En ren orkade med knappt hälften, men kunde å andra sidan en lapp bemästra fem renar, d.v.s. fem lass eller cirka 600 kg malm. Storbåten som transporterade malmen från Skröven till Lansjärv, sägs ha varit nio meter lång och två meter bred och skulle båten ha lastat omkring fyrtiofem ton.

 

Masugnen och Gyljens bruksbyggnader år 1828

År 1828 stod masugnen färdig liksom övriga bruksbyggnader och dammar. Av en översikts karta från 1828 över belägenheten i Gyljen framgår följande byggnader:

Masugnen var anlagd på Kvarnbäckens strand drygt 1,5 km från bäckens utlopp i Ängesån. Hyttan mittemot på östra stranden. Sandsjärv var vattenmagasinet. Vid Sandsjärvs utlopp var anlagd en spardam, där man beräknade kunna dämma upp vatten nivån med nära 3 alnars höjd eller 1,8 m . I hyttans närhet fanns en kallmurad rostgrop, där rastugn senare anlades samt en malmvåg.

Brukssågen var belägen på andra stranden av bäcken och byggd för samma damm som masugnen. Sågen nyttjades för bolagets egna sågningar.

Kolhuset, en stor byggnad som rymde tre till fyratusen stigar kol var placerad öster om hyttan.

Två stycken tegelugnar användes till tegelbränning av den lera som fanns på platsen.

En stycken lerbråka, driven även den av vatten via ett vattenhjul.

Ett boningshus för inspektoren, innehållande fem rum och kök på nedre botten

En kontorsbyggnad, innehållande jämte ett mindre rum även ett stort rum, att under vintern begagnas av malmforslande allmoge och lappar.

En längre byggnad, innehållande stall för sex hästar, fähus för tolv nötkreatur, hölada, redskapsbod, matbod, vedlider m.m., samt en brunn.

Fyra stycken särskilda byggnader, innehållande nio st. eldrum och inredda till bostäder åt bruksarbetare, samt ett större rum för snickare och bälgmakareverkstad.

En stycken byggnad, innehållande sex stycken fähus och hölider. Allt under ett tak och avsedd för arbetarnas ladugård.

Två stycken klensmedjor.

Vid bäcken just där forsen slutade, ett stycken magasinsbyggnad i två plan och två rum för varornas uppläggning.

En stycken källare.

En stycken bastubyggnad och en verkhusbyggnad.

I Järnkontorets papper från år 1829 förekommer följande uttalande, som troligen är från Gyljen bolagets planer. Huruvida ett ännu större verk kan komma att uppföras i Gyljen eller på annat ställe, beror på vidare granskning av ämnet och kalkylen över kostnaden att utan vidare förädling transportera tackjärnet till havskusten.

Hur många personer som sysselsattes vid bruket är oklart. Mycket pekar på att omsättningen av arbetare var stor och klart är att det allt som allt var en ansenlig arbetsstyrka.Vid tidpunkten eller år 1830 visade en inventering, att det inom en två mils radie med Gyljen som mittpunkt, fanns en tillgänglig arbetsstyrka om 1248 människor och 234 hästar.

 

Kanalprojektet - Tvärån till Sandsjärv 1856

Brist på vatten.

Det var inte bara de små skvaltkvarnarna som långa perioder led av vattenbrist. Även masugnen och vattensågen hade samma problem.
I november år 1854 undertecknades ett kontrakt mellan bolaget och berörda markägare. Enligt överenskommelsen erhöll bolaget rätt att anlägga en kanal som förde över vatten från Tvärån till Sandsjärv och Kvarnbäcken. Avsikten med den stora investeringen var att trygga vattentillgången, men också att anlägga en flottled direkt till sågen i bäcken. Länsstyrelsen hade lämnat sitt bifall till projektet. En mycket noggrann projektering och avvägning utfördes av lantmätare P A Toll.

Kanalen och två dammar.

Kanalprojektet var i många hänseenden märkligt. Kanalens sammanlagda längd var eller är cirka 4 km lång. Från Tväråns inlopp i kanalen höjde sig marken oavbrutet i cirka 1,2 km och låg som högst cirka 5 meter över Tväråns vattenyta. Efter cirka1,4 km skedde en lätt lutning åt motsatta hållet till Inre Sandsjärv, vars vattenyta låg cirka 5,2 m under Tväråns vatten. Vid kanalens början uppfördes en spettluckdamm för att kunna reglera vattenflödet i kanalen, särskilt om vårarna då Tväråns vattenyta steg och gör så fortfarande, till cirka 2 till 2,5 meter över normalt vattenstånd. Dammen var också till för att hindra utflödet då Tväråns vattenyta sjönk undan efter vårfloden.

Vid sjön Sandsjärvs inlopp i Kvarnbäcken byggdes också en dam, den så kallade spardammen vilken var till för att reglera vattnet i rätta mängder, framförallt till sågen. Spardammen har funnits kvar tills för några år sedan då den utsattes för sabotage och sprängdes i luften.

Arbetet med själva grävningen inleddes på försommaren 1856. Arbetena utfördes av 30 man fördelade i arbetslag om tre till fyra man i varje. Det krävdes åtta skottkärror, lika många järnstörar och jordyxor. Tjugo stycken spadar, sexton klohackor och lika många jordlådor. Dessutom skulle varje man hålla sig med egen huggyxa. En manskapsbod med eldstad ingick.
När kanalen blev färdig är inte känt. Klart och känt är däremot att den utfördes förhand. Då kanalens sektion i dag kan beskådas ger en översiktlig pessimistisk mängdkalkyl, att cirka sextio till sjuttiotusen kubikmeter jord schaktades upp och utplanerades. Allt detta för hand.

 

Gyljens masugn i produktion 1577 dygn

Gyljen masugnstid pågick i 28 år. Åren 1828 till 1856. Under dessa år var ugnen i produktion 1577 dygn och hade då producerad cirka 6000 ton tack- järn. Med uppgift av produktion från tidigare år kan åtgången malm och kol ungefärligen beräknas till följande:

För att producera 6000 ton järn åtgick 7200 ton malm och 39000 kbm kol. En ren kunde dra ett malm lass om 120 kg. D.v.s för att frakta ned 7200 ton malm från Gällivare malmberg åtgick ungefärligen sextiotusen ren lass.

Anledningen till den relativt korta brukstiden för framställning av järn, berodde på de höga fraktkostnaderna. Dels för att frakta malmen till Gyljen men även för att frakta tackjärnet ned till kusten. Järnframställningen blev inte längre lönsam. Masugnen i Gyljen slutade blåsa och masugnarna i Tvärån och Kattån kom inte längre än på pappret.

 

Skogskonjunkturen och Tvärådammen

Under åren järnbruket var i verksamhet, hade Gyljens bolag börjat vända sina tankar mot skogen. Inom bolagets upptagningsområde och inom bolagets ägo fanns kanske länets bästa skogar. Redan år 1827, i samband med masugnsbygget uppfördes Gyljen första såg. Främst eller enbart för bolagets eget sågnings behov. Bolagets kommersiella såg var belägen i Bondersbyn i Kalix socken. Timmer tillgången i Kalix trakten hade kraftigt minskat och av den anledningen beslutade bolaget att flytta den finbladiga vattendrivna Bondersby sågen till Gyljen. År 1844 var sågen på plats vid bäcken.
Efter det att järnframställningen år 1856, som tidigare nämnts p.g.a. de höga frakt kostnaderna tvingades till nedläggning, beslutade bolaget att expandera inom den lovande skogskonjukturen.

Tvärådammen

Bolaget investerade bl.a. stort i kanalprojektet Tvärån –Sandsjärv, samt dammbyggnaden vid kanalens början i Tvärån. Men även förbättrande arbeten med dammen vid sjön Sandsjärvs utlopp i kvarnbäcken, så kallade spardammen och kvarndammen utfördes. Samtidigt med att dessa investeringar pågick, hade bolaget inne en ansökan om en helt ny stor dammbyggnad i Tvärån. Genom utslag beslutade Kungens Befallningshavare den 13 oktober år 1858 Gyljens bruks intressenter rätten, att på viss plats i översta Tväråforsen anlägga dammen med föreskrift, att luckorna i dammen inte fick hållas stängda längre än till den 23 juni.

Projektering och avvägning för den nya dammen var då sedan flera år redan klar. Det samma gällde de förberedande arbetena med stenkistorna liksom stenarmarna, som förhindrade timret under flottningen att komma in i skogen.
Sommaren år 1856 påbörjades dammbygget. Med tanke på högvatten perioden torde bygget ha forcerats, för att vårvintern året efter eller lagom före vårvattnet 1857 stå så långt färdig, att dammen klarade de väldiga vattenmassor som vällde fram.

År 1858, tre år efter Kungens Befallningshavares utslag för vattendom tillkom, stod den nya stora och ståtliga spettdammen i Tvärån klar. Den helt förhand utförda spettdammen av grovt timmer klarade under nittiofyra år de hårdaste isgångarna, liksom det högsta högvatten ända till den 1951-52 ersattes med nuvarande damm.

Gyljens bruk med sina enorma tillgångar lockade spekulanter

Sågindustrins expansion och vattensågens året runt drift, gjorde att kvarnarna vid bäcken fick för lite vatten, vilket gjorde att sockenbönderna knorrade och klagade på bolaget.
Bolaget å sin sida hänvisade till 1845 års domsutslag,där de tillerkänts rätten till kvarnbäcken och dess stränder. Bolaget ville ändå i det här fallet hålla sig så väl med bönderna och förband sig därför att bygga ett stort antal broar över den nya kanalen. Dessutom fick byamännen rätten, att årligen till hus-behov vardera uppsåga ett ganska stort antal timmertallar till 4.2 meters långa plank och brädor.

Gyljensbruk med sina enorma skogsarealer, över 100 000 hektar var attraktivt för penningstarka spekulanter. Det styrks bland annat av att engelska mått och mynt användes i Gyljen, samt av att engelsmännen John Mallams och William Buvans år 1847 sökte tillstånd att få förvärva Gyljens bruk och egendomar. Deras ansökan tillstyrktes av länsstyrelsen i Norrbottens län i skrivelse till k.m:t den 5 februari 1847. Engelsmännen kom inte till affär, utan blev det Kalix företaget, V. Betzen, Hummel & Co som bestod av Göteborgarna, Hummel och Betzen samt Stockholmaren John Bergman Olsson. Dessa tre lyckades efter olika turer få inflytande över bolaget. Det var emellertid inte av ondo, för utan John Bergman Olssons pengar hade bolaget inte kunnat investera som de gjorde. Gyljens bolag utvecklades och utvidgade ständigt sin verksamhet.
Järnbruksrörelsen var för evigt nedlagd, men bolaget bevakade ändå malmrikedomarna. År 1864 redovisade Gyljens bolags disponenter, Bergman, Hummel & Co.gruvtillgångar och fyndigheter, samt skog och jord till enorma värden.

En utförlig beskrivning av bolagets egendomar inom Kalix, Överkalix och Gällivare socknar finns redovisat i särtryck ur Norrbotten 1944.- Två beskrivningar över Gyljens Bruk och dess egendomar-.av Hugo Lindgren.

 

1870-talet, sågens bästa tid då även inspektorbostaden (herrgården) och bokhållarbostaden (kassörsbostaden) tillkom

Det bästa åren

Några rapporter över sågverksproduktionen från det den finramiga sågen från Bondersbyn flyttades till Gyljen år 1844 fram till år 1864 finns ej redovisade.

Från år 1864 till år 1888 pågick produktionen vid sågen kontinuerligt. Under åren för den reguljära produktionen hade bolaget specialiserat sig på grova dimensioner. Tre gånger nio tum och 14 fots längd var standardmåtten. Det skulle således till ordentliga timmerstockar för att uppnå dessa dimensioner i standardproduktion.

Från år 1864 och fram till 1874 steg produktionen brant uppåt. Under dessa tio år uppgick produktionen till 112 000 kbm sågade trävaror.

Åren 1875, 76 och 1877 sjönk produktionen för att år 1878 nå topp- resultatet 15 800 kbm.

Sågproduktionens nedläggning

Sammantaget var produktionen hög och jämn fram t.o.m. 1882, varefter sågningen gick ned till 3-4000 kbm. Anledningen till varför produktionen sjönk så kraftigt var troligen ekonomiska bekymmer. En spekulation kan vara att bolaget hade svårt med att få in råvaran, eller att flottningen var besvärlig på något sätt dessa år. Mest troligt ändå var penning bekymmer.

Johan August Bergman som länge satsad stora pengar förklarade 1882 – att hundratusentalet kronor nedlagts på att tvinga en större vattenmassa att stryka förbi Gyljens såg sju mil upp i marken, i stället för att nedlägga dessa pengar på byggnad av ångsåg vid kusten.

Bolaget hade i sanning fått satsa stora summor pengar på dammar och övriga förbättringar, för att trygga vatten tillgången. Mycket pengar satsades även för flottningen och då inte minst i älvarna Tvärån, Ängesån och Skrövälven.Ständigt fick förbättrande arbeten utföras, för att förhindra timret att ta vägen in i skogen och upp på ängarna. Om så skedde krävdes enorma arbetsinsatser efter det vattnet fallit undan, för att få timret till flottningsbart vatten igen.
Trots alla försök att göra produktionen lönsam, fick bolaget konstatera att vattensågarnas tid var förbi. Lägg därtill Gyljen sågens långa avstånd till utskeppningshamnarna nere vid kusten. Låg produktion i förhållande till ångsågarna, liksom de höga fraktkostnaderna ned till kusten, gjorde det omöjligt att uppnå lönsamhet.

År 1883 togs det formella beslutet om nedläggning. Endast husbehovssågning skulle på gå,och inte i större omfattning än, att bolaget fick ha kvar rätten till stockfångstskogen i Kalix och Överkalix. Slutåret för sågen har noterats till 1888.Viss husbehovs och legosågning utfördes dock och pågick in i 1900-talet.

 

Skogsbolaget

1908, storfinansen blir med i spelet

Efter sågnedläggningen blev bolaget Bergman,Hummel & Co enbart ett skogsbolag utan industriell inblandning.
1902 ingick bolaget i en ny konstellation. Företagsgruppen Nordiska Trävaru AB, med Hummel & Co som majoritetsägare.
1908 blandade sig den verkliga storfinansen med i spelet. Bl.a. Marcus och Axel Wallenberg var med och bildade en helt ny bolagsbildning, nämligen Baltiska Trävaru AB. Det nya bolaget flyttade i samband med ombildningen sitt huvudkontor till Stockholm.
Turerna var många och skulle det visa sig även fortsätta. I december 1918 ingicks ett avtal. Baltiska Trävaru AB skulle ingå som dotterbolag under AB Ytterstfors-Munksund.
Totalt disponerade bolaget 355 000 hektar mark varav 56 000 hektar i Överkalix m.o.n. En omorganisation ägde rum. Överkalix blev ett förvaltningsdistrikt med förvaltningskontor i Gyljen.
Samma år som Baltiska Trävaru AB ingick som dotterbolag i AB Ytterstfors Munksund ,installerades och försågs den vattendrivna mjölkvarnen vid kvarnbäcken med turbin och generator för produktion av elektricitet. Gyljen elektrifierades alltså 1918 och torde därmed ha varit den första byn i Överkalix som tryckte på knappen.

På något konstigt sätt kom Baltiska Trävaru AB i obestånd. Bolaget behövde ytterligare kreditgarantier men fick nej.
Den 8 juni 1925 lämnade styrelsen in en konkursansökan, därför att Svenska Handelsbanken inte längre ville lämna några ekonomiska garantier.

Munksund AB blir SCA och kontoret i Gyljen flyttas till Kalix

Konkursboet ropades in av ett konsortium där bl.a. Handelsbanken ingick, och ett nytt bolag bildades nämligen Munksund AB.
Nu började även finansmannen Ivar Kreuger komma in i bilden. På initiativ av Handelsbanken och Ivar Kreuger bildades år 1929 Svenska Cellulosa AB (SCA).

Tydligen hade SCA intresse av Munksunds gruppen, kanske mycket därför att en av de ledande männen hade förskansningar, såväl i Handelsbanken som i Munksund AB och väl kände till bolagets skogstillgångar.

I praktiken blev det så att Munksund AB, redan i början av 1939-talet blev mer och mer integrerad med SCA. Ändå skulle det dröja ända till 1954 innan Munksunds AB helt ingick i SCA. Den gamla förvaltarorganisationen fortsatte att fungera fram till 1964, då den siste förvaltaren i Gyljen, Gösta Fredholm pensionerades. Samma år, alltså 1964 flyttade SCA kontoret till Kalix.

Att SCA tog beslut att flytta sitt kontor till Kalix var märkligt. I Gyljen hade man utomordentligt prydliga byggnader, herrgården och kassörsbostaden. Båda uppförda under åren 1868 till 1870. Byggnaderna väl underhållna och moderniserade, som det anstått ett stort och aktat skogsbolag. Framförallt Herrgården med trädgård, lusthus och övriga tillhörigheter var en prydnad för bygden.

Tiderna går igen. I dag är Överkalix åter ett förvaltningsdistrik men med ett modernare namn . Nu heter det arbetsområde. SCA:s kontor för Överkalix arbetsområdet finns nu i ett hyreshus i Överkalix centralort.

Gyljens herrgård

Herrgårdsfastigheten med tillhörande byggnader, herrgård, kassörsbostad m.m. överlät SCA till Överkalix kommun år 1966 för den symboliska summan av kr. 10.000:-
Men kommunen förstod tydligen ej värdet av de på fastigheten stående kulturhistoriska byggnaderna, trots att överlåtelse avtalet förutsatte att byggnaderna och miljön skulle bevaras. Allt yttre underhåll skulle ske i samråd med landsantikvarien.
Under ett antal år bedrev först kommunen och sedan Landstinget omsorgsverksamhet i herrgården. Omsorgsverksamheten var riktat till handikappade människor i åldrarna 18-52 år.
Tyvärr pågick under tiden planer på att Omsorgsverksamheten skulle upphöra i Gyljen. Verksamheten skulle flyttas till centralorten.

Gyljen med ett befolkningsantal över 500 personer och beläget endast åtta kilometer från centralorten, ansågs av kommunen och landstinget vara en allt för liten och isolerad by, för att den omsorgsverksamhet som bedrevs i Herrgården kunde vara kvar. Det andra vägande skälet till förflyttning av verksamheten var att byggnaden var i behov av vissa underhållsarbeten. Så vitt kan förstås, ett vanligt normalt underhållsarbete, som kommunen åtagit sig att utföra, då fastigheten av SCA överläts till kommunen.
Efter omsorgsverksamhetens nedläggning, och efter det att möjligheterna att bilda en stiftelse för Herrgårdens bevarande strandat, därför att kom- munen ej kunde hitta en ekonomiskt ansvarig stiftare (t ex kommunen själv) annonserades fastigheten ut till försäljning.

I april 1975 beslutade Överkalix kommun efter prövning av inkomna anbud, att försälja fastigheten till privatpersonen Sven Erik Johansson. Johansson är fortfarande ägare till fastigheten.
I och med försäljningen hade Överkalix kommun avhänt sig ansvaret för byggnadernas och markområdets bevarande.